Planteringen är en av Helsingborgs största stadsdelar och sträcker sig hela vägen från i höjd med Sydhamnsgatan i norr till Holger Danskes gata i söder med järnvägen och Lussebäcken som gräns i öster. Inom stadsdelen finns en rad områden med olika karaktär, som nedan beskrivs var för sig. Stadsdelen Planteringen, eller Raus plantering som det tidigare kallades, har sitt namn efter de tallar som planterades i början av 1800-talet för att binda flygsanden på det stora obebyggda markområdet mellan Helsingborg och Råå. Vid denna tid slutade stadsbebyggelsen i höjd med nuvarande Furutorpsgatan och söder därom började det vidsträckta markområde som var s.k. fäladsmark, d.v.s. det användes huvudsakligen för bete. Vid ett skifte (markuppdelning) i slutet av 1700-talet hade fäladsmarken delats upp mellan Helsingborgs stad och Raus socken varmed stadsgränsen lagts strax norr om nuvarande Sydhamnsgatan. Några decennier senare delades fäladsmarken mellan gårdarna i Raus och Pålstorps byar som var och en fick smala skiften från landsvägen (Planteringsvägen) till Öresund. Förutom enstaka landsvägshus här och där i Planteringen var det vidsträckta markområdet obebyggt fram till 1800-talets slut. Då påbörjades styckningen av de smala markskiftena till byggnadstomter. Det började på 1870-talet närmast stadsgränsen i norr och fortsatte sedan successivt söderut. På 1890-talet drogs en järnväg från staden till Ramlösa och Råå som passerade genom Planteringen och gav upphov till Industrigatan. Vid samma tid byggdes de första industrierna i området och åren kring sekelskiftet 1900 var byggnadsverksamheten mycket livlig. En stor mängd större och mindre bostadshus för arbetare, men också en del borgerliga villor uppfördes i Planteringens olika områden. Eftersom Planteringen låg utanför stadsgränsen fanns inga regler för byggandet såsom det gjorde i staden. Samhället präglades av en fribyggaranda som tidvis nästintill gränsade till Vilda Western-stämning. För att stävja det vildvuxna samhället beslutades år 1904 att Planteringen skulle bli ett s.k. municipalsamhälle, vilket bl.a. innebar att man fick byggnadsnämnd och stadsplan. Redan 1918 upplöstes municipalsamhället då Planteringen inkorporerades med Helsingborgs stad. Som en del av Helsingborg och med stadsplaner och byggnadsnämnd som styrmedel uppfördes under mellankrigstiden en stor mängd hyreshus, men även en del villor i stadsdelen. Dessa, som till större delen står kvar, var välbyggda och fick ofta fasader av tegel från t.ex. Helsingborgs Ångtegelbruk. Efter andra världskriget påbörjades en omfattande sanering i Planteringen. Det äldsta området i norr började saneras mellan 1950- och 1980-talen. På 1960- och 70-talen revs större delen av den äldre bebyggelsen i Valhallaområdet p.g.a. att det planlades för industriändamål. Nedsmutsningen från Kopparverket gjorde att området ansågs mindre lämpligt för bostäder. Kring 1980 revs flera av stadsdelens äldre industribyggnader och ersattes av mer småskalig bostadsbebyggelse. Parallellt med rivningarna fortsatte utbyggnaden av i synnerhet Miatorp och Högasten under 1950- och 60-talen. Under 1990-talet stod byggnadsverksamheten still i Planteringen, men de senaste åren har intresset för stadsdelen åter väckts till liv. Planteringens centrum Kring 1800-talets mitt byggdes en rad med landsvägshus längs Planteringsvägen från stadsgränsen och fram till nuvarande Tallgatan. Väster därom började man stycka ut tomter i stor skala på 1870- och 80-talen. Tomterna lades ut längs med långa gator som drogs hela vägen mellan Planteringsvägen och Öresund. På dessa tomter uppfördes mindre bostadshus av arbetare och hantverkare. Rester av denna bebyggelse hittar man idag bl.a. utmed Sandviksgatan. Kring 1900 byggdes många hyreshus i området av vilka några står kvar än idag. Efterkrigstidens saneringar gick hårt fram i området. Den äldsta bebyggelsen revs på 1950- och 60-talen och ersattes av storskaliga affärs- och flerbostadshus som t.ex. kv. Rosenknoppen. Även bygget av Sydhamnsgatan medförde stora rivningar. På 1970- och 80-talen fortsatte man saneringen genom att riva större delen av hyreshus- och industribebyggelsen från tiden kring 1900. Nybyggena från denna tid blev mestadels lägre och bättre anpassade till omgivningen. Egnahemskvarteren Till följd av det nästan obefintliga bostadsbyggandet under första världskriget rådde en skriande bostadsbrist i början av 1920-talet. Den försökte Hälsingborgs stad avhjälpa bl.a. genom att få igång egnahemsbyggande i olika delar av staden. I Planteringen bebyggdes två kvarter vid Östra Tallgatan och Industrigatan med egnahem under loppet av några få år i början av 1920-talet. Längre fram fortsatte egnahemsbyggandet i Miatorp och Skogen. Från Helsingborgs kommuns hemsida www.helsingborg.se