Eugeniahemmet.

Prinsessan Eugenie (1830-1889), Oskar I:s enda dotter, var djupt religiös och ägnade mycken kraft åt filantropisk verksamhet. Hon initierade 1879 en förening för "fattiga, obotligt sjuka och vanföra barns vård", som antog namnet "Sällskapet Eugeniahemmet". Målet för sällskapet var att inrätta ett större "hem" dit sjuka och vanföra barn från hela Sverige kunde få komma. Man började verksamheten i en villa i Sundbyberg, men fick sedan möjlighet att bygga ett eget hem vid Norrbacka i Solna. Hemmet skulle rymma 52 barn och stod färdigt 1886. Efterfrågan på platser blev emellertid mycket stor, och därför kompletterades det redan 1887 med ytterligare en byggnad, senare ombyggd till sjukhus och skola.
 
Normalt skulle eleverna skrivas ut vid 18 års ålder, men många var i behov av vård även som vuxna och av den anledningen byggde man år 1913 ett internat för de överåriga efter C A Danielssons ritningar. Konsulinnan Maria Ekman skänkte 100 000 kronor till att uppföra huset, och det kallas därför "Maria Ekmans minne".
 
Vardagslivet på hemmet
Det rådde en fast ordning på hemmet med bundna dagsprogram, bönestunder, enhetlig klädsel, strikta regler och hygieniska föreskrifter. Barnen på Eugeniahemmet levde nästan helt avskärmade från yttervärlden. Ett högt staket omgav också symboliskt hemmet. Kontakter med anhöriga begränsades, men många hade inte några anhöriga. Varje sovsal delades av 12-16 barn som hade en egen sköterska som ansvarade för dem. Sköterskan sov bakom en skärm i samma sal som barnen, eller i ett eget rum strax intill, och hon blev ofta som en mor för dem.
 
Hemmet hade en stor trädgård med fruktträd, bärbuskar, grönsaks- och rotfruktsland, blomtäppor, en stallgård och bostäder för arbetsfolk. Genom egen odling klarade man nästan helt sina behov av matvaror.
 
Eugeniahemmet bildade - på gott och ont - ett eget litet samhälle med nära nog självhushåll, egen skola, kirurgiavdelning och verkstäder för yrkesutbildning. Pojkarna lärdes till skomakare eller skräddare och flickorna till sömmerskor. Stor vikt lades på att barnen tränade upp manuella färdigheter. De fick slöjda mycket och utförde arbeten av hög kvalitet. Musiken spelade också en viktig roll. Barnen fick sjunga mycket, också i stämmor och kör, och man hade en avancerad blåsorkester.
 
Under 1950- och 60-talen ändrade Eugeniahemmet karaktär. Den gamla hemtanken övergavs och barnen fick istället i stor utsträckning bo kvar i sina föräldrahem och komma med skolskjuts till Hemmet. Samarbete etablerades med Norrbackainstitutet, så att småskole- och folkskoleundervisning lades på Eugeniahemmet, medan undervisning på realskole- och gymnasienivå förlades till Norrbacka. Sjukvården förblev en viktig uppgift, men yrkesutbildningen upphörde eftersom de gamla handikappyrkena inte längre var gångbara.
 
1971 övertog Karolinska sjukhuset Eugeniahemmet. Förutom handikappforskning och rehabilitering inryms idag också andra verksamheter i lokalerna. Byggnaderna renoverades 1983/84.
 
Karaktäristik
Eugeniahemmets tomt ligger på en höjdsträckning med utsikt över Brunnsviken och Stockholms stad. Genom en skogs liknande park av lind och kastanj leder en brant backe upp till Stora hemmets monumentala framsida, och ett stort antal fruktträd minner också om den en gång så omfattande trädgården. Eugeniahemmet består av en kärna av fyra stora institutionsbyggnader som är sammanhållna av en korsformad gång. Det är stora och ståtliga byggnader med symmetriskt utformade, klassiserande fasader som är putsade med ljus, varmbeige slätputs. Snickerierna är målade gröna och bruna. Mellan byggnaderna ligger öppna planer som förbinds med slingrande mindre vägar.
 
De två äldsta husen är ritade av Axel Kumlien, som var det sena 1800-talets helt dominerande arkitekt vad avser vårdbyggnader, och de är mycket typiska för honom. De har stickbågeformade fönster med en putsad arkadbågedekoration, kraftiga takgesimser och våningsavskiljande gesims mellan första och andra våningen.
 
Norr om huvudbyggnaderna låg förr ett tiotal mindre hus utspridda. De var mestadels av trä med en rik och fantasifull panelning. Idag finns bara "Lillstugan" kvar.
 
Kulturhistoriskt värde
Eugeniahemmet har stort kulturhistoriskt värde. Det representerar, tillsammans med Tomteboda och i viss mån Norrbackainstitutet, en epok inom den svenska institutionsvården som började vid 1800-talets mitt då man med utgångspunkt i filantropi och välgörenhet byggde stora och värdiga institutioner för vård och undervisning av barn med olika svåra handikapp. Verksamheten var från början starkt knuten till Stockholmsområdet, men hade hela Sverige som upptagningsområde. Därför har den historiska utvecklingen för rehabilitering av de rörelsehindrade i Sverige blivit nära knuten till Eugeniahemmet i Solna.
 
Eugeniahemmets byggnader är mycket karaktäristiska för den tid de byggdes i - för tidens synsätt, organisation och arkitektoniska ideal. Byggnaderna gavs ett officiellt uttryck och är utförda i en ganska tung klassicism. Det ansågs väsentligt att verksamhetens idealistiska syften skulle avspeglas i arkitekturen; stort och ädelt ändamål, värdighet, moralisk styrka och tillflykt.
 
Miljön och byggnadernas exteriörer bör skyddas mot förvanskning genom bestämmelser i detaljplan.